Baksidan av skilsmässor
 
Det är inte alls bra att sova 3 timmar under dagen, det resulterar nämligen i att man inte kan sova på kvällen istället. Därför sitter jag nu kl halv tolv på natten och är bloggsugen istället för trött. Därför får det även fungera med headerbilden fast i färg *blink blink*. Skämt å sido, ska ta upp ett väldigt seriöst ämne som jag själv kan relatera otroligt mycket till. 
 
Skilsmässor.
 
Det är ingen nyhet att skilsmässor ökar för varje år som går, och att fler och fler barn blir utsatta. Och det är ju inte så att en skilsmässa påverkar en för stunden, och sedan går över. Utan det påverkar en för resten av livet. Jag tillhör ett av de tusentals barn som har ångest vid stora högtider, där en av anledningarna är just att jag är ett så kallat skilsmässobarn. Just jag har varit med om fyra separationer, men antalet på hur många är bara en siffra. En kan såra lika mycket som hundra. 
 
En skilsmässa kan vara det absolut bästa som kan hända, och har hjälpt så många. Alla skilsmässor som skett i vår familj har haft en anledning och ett syfte, och jag vet att det förbättrat vår situation. Men för mig som en tonåring som redan befinner sig i dess berg och dalbana har det nog mest dragit med sig sår som inte riktigt vill läka.
 
Det handlar inte om att jag är arg på mina föräldrar, absolut inte. Även fast det är okej att vara det om man känner så också. Det är också okej att säga ifrån till sina föräldrar om man känner att det behövs. Det är dock verkligen inte mitt syfte med detta inlägget, utan detta handlar endast om mig själv och hur jag kan hjälpa andra. För det är viktigt för alla att veta att man inte är ensam. 
 
Personligen är delen att bryta upp kontakter, livsstilar och den ständiga känslan av att inte veta var man hör hemma den jobbiga biten. Den ligger och molar innerst inne, min pojkvän får ofta höra "kan vi inte flytta ihop", för han är den enda nära personen som jag aldrig sett förändras på ett raskt sätt eller som jag kan se framför mig hur en seperation skulle gå till. För jag kan hur det går till utantill. 
 
De bråkar under lång tid, mer och mer problem uppstår. Man förstår mer än vad de tror, och börjar ana något men kan inte själva yttra orden för att det känns fel. Det händer ju alla andra förutom sig själv, eller hur? Själva skilsmässan sker sen alltid alldeles för fort, och inte förrän efteråt förstår man vad som verkligen hänt. Och varje gång frågar man sig själv, och nu då? Vad händer med oss nu? 
 
Jag säger ofta att jag är trött på att anpassa mig efter andra och lyda ordrar, och är säker på att den åsikten och känslan kan grunda sig i detta. För man tröttnar ju faktiskt efter ett tag, det är fullt mänskligt. Att man blir mer skeptisk och dömande är också en naturlig del i det, som man själv får jobba med senare. 
 
Personligen har jag nog alltid omedvetet tänkt "it's just temporary" för att hantera det när det är som tuffast. För det är bara temporärt, när jag är vuxen och sitter i min lyxvilla med mina två barn (om mina planer går som tänkt) så kommer jag se de goda delarna ur allt och lagt det bakom mig. Men just nu är det svårt, vilket jag tycker är helt okej. För vänner - det är okej att inte vara okej. 
 
Har jag sökt hjälp? Lite. Inte tillräckligt dock, för är en väldigt envis person som alltid tänker att jag minsann klarar allt själv. Men om jag ska ge ett tips till någon annan som befinner sig i samma situation som jag varit i så rekommenderar jag verkligen att ta emot all hjälp man kan få. Kontakta någon som varit med om det själv, eller som kan hjälpa dig att komma vidare, stäng aldrig ute dig från andra och få dig att känna dig som den ensammaste människan på hela jorden med dina bekymmer. Och framförallt, omringa dig med människor som ger dig positiv energi. Den punkten är oerhört viktig. Lär dig av mina misstag! 
 
Kram!
 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress